-

oneshot

[f]Bara för att jag älskar låten run med Snow Patrol så tycker jag ni kan lyssna på

den när nu läser detta. [/f]

Sex månader sedan.

"Jag älskar dig Vera Sofia Lindkvist, det vet du va?"

Vera såg in i ögonen på pojken som hon älskade av hela sitt hjärta,

och log av orden som just lämnat han underbara läppar.

"Jag vet det. Jag älskar dig också Adam Karl Ericsson. Det vet du va?"

"Det vet jag."

Minnet av Adam stack in som tusen knivar i Veras hjärta. Som att det var

någon som bara stack in fler och fler, sen vred dom fram och tillbaka.

Det var nog ingen som visste att man kunde få hjärnblödning så ung,

18 år hade han varit, och det var nog ingen som, visste att man

kunde dö av hjärnblödning så ung, 18 ynka år.

Tårar rullade längst hennes kinder, det var längesedan hon slutat med smink,

det bara kletades ut över kinderna. Så hon fann ingen ide med att gå upp

20 minuter tidigare varje morgon för att kleta på något som ändå sen skulle

kletas ut. Inte för att hon kände för att gå upp på morgonen över huvudtaget.

Om det bara var någon som kunnat berätta för henne att hennes pojkvän

skulle avlida av en hjärnblödning en vecka efter deras tre års dag.

Hennes vänner, hennes familj, alla hade försökt. Men det fanns ingen som kom fram till

henne. Ingen av dom var ju Adam. Flera kilon hade hon tappat, det

syntes. Men det blir ju så när man bara äter vid tvång. Om man bara

ligger i sängen, helt utan livslust. Innan Adams död hade hon varit den där

tjejen som alltid är glad. Hon som alla tjejer vill vara och som alla killar

vill vara tillsammans med. Men nu, nu var det som att någon annan.

någon helt annan människa tagit över hennes kropp.

Det fanns ingen lycka i hennes ögon, ingen glädje. Bara tomhet.

Så var det, i sex långa månader.

Veras bror var inne i hennes rum, han såg på sin lillasyster där

hon låg i sängen. Och han mindes den förra Vera, den glada Vera.

Han undrade om hon någonsin skulle komma tillbaka. Och djupt nere

i han hjärna låt en tanke som han skämdes så otroligt mycket över.

Men som han samtidigt undrade om det inte vore bättre.

Om det inte vore bättre att Vera fick vara med Adam, istället för

att ligga här och plågas. Lika snabbt som tanken kommit fram satte

han tillbaka den. Det kanske inte var han syster som låg där nu, men

en gång i tiden hade det varit det, och han var bestämd på att få

henne tillbaka. Innan han lämnade rummet gick han sakta fram till sin

lillasyster, pussade henne mjuk i pannan och viskade i henne öra.

"Jag älskar dig syster och jag vet att du kommer ta dig igenom detta,

du är ju min klippa som ska skydda mig från vinden."

En ensam tår letade sig fram i han ögonvrå. På vägen ur hennes rum

stannade han vid radion som stod på skrivbordet och slog på den.

Musik kan hon ju ändå få höra.

Vera låg där, och tänkte inte på något annat än Adam mörka hår

och havsblåa ögon när Snow Patrol - run satte igång att spela.

[k]Light up, light up

As if you have a choice

Even if you cannot hear my voice

I'll be right beside you dear[/k]

För första gången på mycket länge letade sig ett leende fram på Hennes

läppar, och tyst för sig själv viskade hon fram.

[f]Adam[/f]

Snow patrol - run