När allt bara är skit, ni vet när livet inte känns värt att leva. Men ändå kan man inte få ut det på något sätt, prata som sägs vara så bra är bara överskattat. Ska man sitta där och berätta precis allt för någon som, ifatt man bråkar, kan berätta det till precis alla. Nej tack. Jag kommer ihåg för, vad kan det ha varit? kanske 3 månader sedan? då kändes det verkligen som att allt var perfekt. Som att alla bitar liksom höll på att falla på plats. Allt skulle verkligen ordna sig, bli okej. Men jag tror att jag alltid visste, djup där inne att det inte var okej, det vara bara mitt huvud som lurade mitt hjärta i hopp om att få uppleva några få sekunder av fullständig lycka. Och gud, den lyckan känns bra. Men den är inte riktigt, för att vara ärligt så tror jag aldrig att den var riktig. Det finns nog ingen som kan säga, och vara hundra procent ärlig, att dom är helt och hållet lycklig med sitt liv, att om dom fick changsen skulle dom inte ändra något. Och finns det någon som kan säga så, snälla kontakta mig för jag skulle verkligen vilja veta hur fan du lyckades. Just nu känns allt sådär för mig, meningslöst. Kanske kommer det att fixa sig, kanske kommer jag att få känsla av den där fejkade lyckan, som känns så bra, igen. Förhoppningsvis. Mest troligt ja. Men är det det jag vill? Villa jag ha en fejkad känsla av lycka som varar i några månader eller vill jag ha en riktigt känsla, som inte känns lika bra men ändå är riktigt, som varar en livstid?