Att börja på en ny skola, flytta från sin familj och sina kompisar är ett stort steg i livet. För snart två månader sedan tog jag det steget. Från lilla Älvsbyn till ännu mindre Torpshammar skulle jag. Så med väskorna packade begav jag, min syster och min mamma oss 60 mil hemifrån för att efter två dagar återvända hem igen, fast denna gång med endast två personer i bilen. Framme i Sundsvall väntade Liv som också valt att lämna Älvsbyn för att utforska Torpshmmar. Detta är ett beslut som jag funderade över länge, skulle jag gå i Torpshammar 60 mil bort eller i Luleå, 6 mil bort. Jag har inte ångrat mitt beslut. Och trots att hemlängtan gräver djupa hål i mig ibland trivs jag här lång nere i söder. Men ibland kan jag inte undvika tankarna där längst bak i skallen, som ifrågarsätter om jag verkligen valde rätt. Hade jag gått kvar i Luleå hade jag träffat mina vänner och min familj varenda dag. Men hade jag aldrig åkt till Torpshammar hade jag aldrig träffat alla underbara nya människor. Och jag kan erkänna att en stor del av sakerna som fick mig att åka var tanken att jag aldrig skulle ta mig från Älvsbyn om jag inte åkte nu. Så ja, om någon frågade mig om jag valde rätt skulle svaret bli ja. Och ja, om någon frågade mig just nu om jag skulle vilja packa ihop allt och åka hem till lilla Älvsbyn igen så skulle svaret bli ja. Men frågade dom mig imorgon skulle svaret nog inte längre vara ja.